Måste

Försöka skriva av mig lite, blir inte klok på att jag inte kan släppa känslorna helt men jag blir tokig på att ha alla frågetecken i skallen.
Alla säger till mig att jag måste gå vidare och Gud vet att jag verkligen försöker för jag vill verkligen inte må så här jävla dåligt.

Jag fattar inte att man inte vill kämpa för något som skulle kunna bli så bra, jag vill ju det men jag kan ju inte själv, samtidigt inser jag ju att hon verkligen behöver sin egen tid, jag menar första sommaren på över tio år som singel klart hon vill leva lite...Inte på det sättet många tror utan bara få göra det hon vill.
Men ändå, är det värt att slänga bort ett förhållande som skulle kunna lyfta båda två till lycka, trygghet och välmående???

Att jag har mina "dåliga" sidor vet jag ju om, men peka ut en människa som inte har dåliga sidor och jag gör den människan till min Gud. Men jag hoppas verkligen att mina bra sidor är fler och värda mer annars måste jag ju vara en tokusel människa...

Femte gången i mitt 43-åriga liv som jag blev kär och fan vet om man nån gång ska våga sig på den hemska känslan igen för denna gången var nog den värsta för hon är perfekt på så många sätt.

Sen är man ju grymt besviken på en del människor, jag förstår ju iofs om de tycker man är jobbig som ältar detta men jag vet ju att jag oftast är den förste att höra av mig om en vän mår dåligt men min telefon har nog sällan eller aldrig varit så tyst som denna sommaren, kände mig inte ens så ensam när jag satt här och vägde över 200 kilo och hade social fobi...

Börjar seriöst titta mig omkring efter ny bekantskapskrets för när inte ens de vinkar om hur man mår ger effekt då inser man hur fruktansvärt lite man betyder för de man tidigare såg som vänner, men det är ju bara att inse att folk har viktigare saker att göra förmodligen.

Bara att inse att man inte har värst många vänner utan bara en massa bekanta för jag vet fan inte ens om man kan kalla dem kompisar.

Jag tycker inte livet är så kul som jag skulle vilja just nu och det värsta är att mina barn har fått lida för det, jag har knappast varit en bra pappa denna semestern vilket bara spär på min sorg...

Men jag börjar ta små steg i rätt riktning nu och det känns bra och det finns ett fåtal som jag allafall känner tacksamhet till, snällt att man får ringa till dem ibland allafall.

Ska försöka skriva av mig lite här för att på så sätt hitta tebax till den glada, goa Tommy jag vill vara.

Blir en tur till Liseberg allafall med barnen på tisdag, sen drar jag troligen och hälsar på en fin vän i Solna några dagar, har inte träffat henne på flera år så det ska bli kul om det blir av, tänk att vännerna långt barta nästan alltid är de första att visa omtanke, kanske är för att de är långt borta och inte behöver riskera att konfronteras face to face med nån som är genuint ledsen......Grönan står allafall på agendan då...

Kram på er alla så länge nu