En stilla morgonreflektion

Jorå så att... i morse när jag skulle transporteras till bunkern för ännu en dag av hårt ringande till diverse semesterfirande företagare delade jag kollektivt färdmedel med en dödskallerockare av sällan skådat slag.

Denne gudsförgätne pojkman var iklädd ett stycke lång risig hårman som helt sonika ändades av en så kallad hästsvans. Till detta bar han ett diaboliskt getabocksskägg som skulle ha gjort Siewert "Men är det inte så dååå..." Öholm kräkelgrön av avund.

På den späda - men ändå lätt lönnfluffiga - kroppen draperades hin håle-rockaren av ett par kamouflagebyxor som förde tankarna till Norman "Ökenstorm" Schwartzkopf.
Överkroppen var prydd av en t-shirt på vilken det med old english typsnitt stod skrivet "Legion of Doom - In Lucifer we trust", samt en lång skinnjacka där nitarna rasslade dödsskönt mot både säten och medpassagerare till vissas förskräckelse och min förnöjelse.

Jag såg direkt att detta var en tjugopundare som man inte inte ville möta en mörk kväll på Gamla Gatan eller annan obskyr bakgata. Hans ögon utstrålade avgrundsdjup ondska och kylskåpskall filmjölkscynism. Jag rös till lite där jag satt längst bak i bussen och läste i Metro om det senaste nätdejtingsmordet (som bjöd på en det pikanta detaljer tra la la).

Vid Våghustorget reste sig plötsligt djävulsdyrkerdiskofilen upp och gick av bussen. Jag betraktade honom genom sidorutan när han gick förbi. Dröm om min förvåning (RIP Povel Ramel) när han plötsligt fäller upp ett färgglatt paraply och traskar vidare genom sensommarregnet. "Men hallååå" utbrister jag inte, men jag tänker så i mitt allt annat än stilla sinne. Allt var ju så perfekt! Varför ska han gå och förstöra hela domedagsfeelingen genom att hala fram ett förbannat röd-gul-blått (Djurgårdare var han tydligen den jäveln också) paraply!?

Nä, det håller inte, gubben. Paraply är så urbota lite metal det kan bli. Har jag inte rätt, så säg.